Om fotografen

Mimmi Högblom, f. 1972

Två saker driver mig; det ena är att jag vill minnas det jag sett och upplevt, det andra är att jag vill försöka visa andra vad jag såg och upplevde. Sen tycker jag också att det är roligt att visa vardagliga ting på ett lite ovanligt vis. Foto är min avkoppling, när jag fotar så glömmer jag om jag fryser eller är trött. Tiden upphör att existera.

Första kameran fick jag tidigare delen av 80-talet, kring 1986 började jag fota mer medvetet. Kameran har i många lägen varit mer ett anteckningsblock än något annat. Jag tog gärna ”för många” bilder av samma motiv, men det resulterade ju också i att jag fick en eller ett par riktigt bra bilder. Jag är evigt tacksam för den digitala teknikens intåg, det är inte lika kostsamt att fotografera idag.

Stora delar av min bildproduktion har bestått i att dokumentera vardag och fest eller händelser som dykt upp under livets gång. Men också att fånga upplevelser och flyktiga intryck som man stöter på bara genom att finnas.

Jag har mestadels fotograferat med kompaktkameror, men valde för några år sedan att byta över till systemkamera och att bygga upp en liten fotoutrustning. Mönster, linjer och detaljer fångar gärna min blick. Jag har en förkärlek till att hitta det abstrakta i min vardag, att se detaljer som framstår som annat än det jag är van att se. Jag tycker om bilder som får mig att fundera på vad det egentligen är jag ser.

Jag gör så mycket jag kan i kameran, när jag tar bilden. Efterarbetet försöker jag att minimera. Dels för att jag är inte tycker det är skoj och dels för att jag är inte så bra på det. När jag gör något så handlar det oftast om att jag rätar upp bilden (är bra på att hålla kameran lutad) och beskär den. Det kan hända att jag får ändra ljuset något och ge lite mer kontrast. Nån enstaka gång kan jag justera färgernas intensitet. Men för det mesta försöker jag undvika efterarbete.

 

Till startsidan